Vi blev uppgraderade på flyget hit så vi hade en jävligt soft resa och det mesta har gått rätt smidigt. Men samtidigt är vardagen som filmen Lost in Translation gånger tio. Det är fan inte lätt att göra sig förstådd, eller förstå, när man inte kan kommunicera ETT SKIT. Bara att åka taxi de första dagarna var ett projekt, peka på karta funkar inte (för där står gatunamnen på engelska), eventuella övriga lingvistiska färdigheter leder ingen vart så det enda som återstår är den klassiska peka-le-tummen upp-taktiken. Men det är mer tummen upp än huvudskakningar hittills och det måste i sammanhanget betraktas som ett bra tecken...

Dock ska de ha en eloge kineserna. Nationen satsar så det ryker på engelska inför OS, Maos tog det han kallade stora steget, 2008 har de anglosaxiska sjumilastövlarna åkt på.

Taxichaufförer diregeras ner i skolbänken, skolbarn skiner som solar med sitt ”Welocome to Beijing!” och hotellpersonal spottar engelska fraser med glädje.

Men varför byter de plats på L och R? Clubsandwich beställs inte eftersom det blev crabsandwich och Rock-n-roll blir lock-n-loll.

Å andra sidan är inte vi helt rätt personer att gnälla. Vårt ordförråd består hittills av Ni-hao, som vi dessutom betonar så fel att det betyder "krossa fisk" istället för "morsning".