Vi har snäppat upp takten lite. Den första tiden här kändes ungefär som gamla tiders sommarlov; få planer, gott om tid och allt som händer är roligt. Fortfarande är nästan allt som händer roligt, men vi har trots allt en del grejer kvar att göra.

Köpa en hatt på hattaffären dr även chairman Mao shoppade huvudbonader. (En av oss funderar även på att klippa till på en fem, sex gå-bort-peruker.)

Äta skorpion (kanske orm) på matmarknaden.

Besöka kinesisk by och skriva en rapport.

Åka lådbil längs kinesiska muren.

Trycka bisnisscards i extra snygg kvalitet.

Hänga hos en skräddare

Och en hel del annat.

Det har resulterat i en ganska optimistisk schemaläggning som i sin tur gör nätterna lite kortare. När Alex satsade på en konstnärlig dag med kameran (köpte bla rökelse i lamatemplet) stack Linus och Lovisa till tygmarknaden. Linus tre timmars nattsömn var inte tillräckligt för att den riktiga entusiasmen över tygapplikationer skulle brinna igång. Istället balanserade han ner till en byggnadsarbetare som just hade grävt upp en skulptur av en sköldpadda. Komplett med ornament från riktigt gammal kejsartid. Linus fattade snabbt att han stod framför ett äkta fynd och köpte sköldpaddan för 150 spänn. Lerig och jävlig. De 6,3 kilo som stenskulpturen väger känns lätt för den som fyndat ett nyligen uppgrävt fornfynd.

Det blev inga tygfynd för hans del. Och när leran duschats av visar sig sköldpaddan dessutom vara gjord av plastic padding. Vi kan glädjas åt att vi lärt oss ett fiffigt scam. Och att någon som åtminstone såg ut som en byggjobbare fick en välförtjänt bonus på sin månadslön. De flesta tjänar omkring tusen spänn i månaden. På tiotimmarsdagar, sju dagar i veckan.

Linus och Lovisas pappa Peter fyller förövrigt år idag, därför har vi lagt in en bild på honom. (Grattis!) Baksidan av våra visitkort kommer se ut exakt så, fast med vår respektive feja på istället. Kommentarer tack. Kom dessutom gärna med tips på modernt typsnitt som Linus och Lovisa inte behöver tjafsa om.

Vi har träffat alla historieberättares mirakelmästare - Erik. 

Efter en hel del jobbande blev det så dags att dra på sig tubsockorna, hänga kameran runt halsen och hissa upp byxlinningen ett par decimeter för att köra stora turistrundan. Erik är nämligen turistguide och hade precis vinkat av en stor grupp norrländska charterturister med kniv och gaffel i bakfickan.

Dagen inleddes på morgonkvisten med att slänga ett öga på ordförande Mao precs efter att han hissats upp från kylrummet. Sedan följde en tur till Sommarpalatset, obligatoriskt tehusbesök och spisning av specialiteten Pekinganka. Pekinganka smakar torr kyckling och har samma konsistens som blötlagd wellpapp. Till detta njuter man risbrännvin som enligt kineserna själva "smakar som bensin, kostar som bensin men brinner bättre". Efter denna kulinariska extravagans satte vi tänderna i Förbjudna staden. Ivrigt påhejade av Erik för att vi inte skulle sacka tidsschemat. Viktigaste hållpunkten under dagen var att hinna till Taipan innan klockan sex. Då är det nämligen Happy hour på fotmassage. En minut i sex sjönk vi ner i fluffflufffåtöljer, kollade film och fick en och en halv timmes fotknådning. Luxus.

Dagen avslutades på Mao Livehouse där ett kinesiskt rockband spelade och två hundra kineser och fyra svenska turister svettades. 

Yawsho är namnet på en fem våningar hög byggnad full av diversehadlare: Looki-looki, come quick. Look, for you. Special price.

Det är shoppingens levande helvete redan innan du stannat till någonstans.

Och sen:

- Last price, commooon, last price, give me last price.

Tänk dig en tarantinoversion av Sverker Olofsson på andra sidan konsumenten.

Självklart blev vi kvar därinne i sju timmar vid vårt första besök. Man lär sig trivas.

Efter ett par timmar blir du en del av flödet, du passar in och triumferar dig mellan besökarna, för varje meter blir du en bättre förhandlare.

Idag satsade vi på att uppgradera vårt turistutseende och köpte fyra solbrillor var.

Vi har är i Shanghai. Linus tog räkmackan och flög via Shenzen medans Alex och Lo under ett (högst tillfälligt) anfall av vi-gör-som-kineserna-känsla löste varsin tågbiljett, enkel resa.

Dock föranledde en smärre felavläsning av nämnda biljett något av ett debakel, varpå följande dialog kunde avnjutas av restaurang Purple Haze:s dinerande gäster:

Restaurangägaren: ”Pekings station är lite bökig, ni bör åka härifrån två timmar innan tåget går.”

Resenärerna: ”Så klart. Men klockan är bara kvart över sju…”

Restaurangägaren: ”Men varför står det på biljetten att ert tåg går kvart i åtta?”

Resenärerna: ”Aj, fan.”

Restaurangägaren: ”Jag kör, in i bilen.”

Tjugosex minuter, hundra upprörda kineser och två hockeytacklade mongoler senare sjönk dock de bägge resenärerna, mot alla odds, ner på varsin sovvagnsbädd. På väg mot Shanghai.

Och vi r tre igen, känns bra. Inkvarterade på ett av stadens finaste hotell, courtesy av en arbetsgivare.

Sharaton bjöd för övrigt på resans hittills roligaste språkliga förbistring:

Den svenska resenären sjönk ner på Sheratonsängen sent på nattkröken efter en kvälls rumlande. Då morgondagen bjöd på både en och två viktiga programpunkter fann resenären det säkrast att ringa nattportiern för att arrangera en väckning:

Portiern: ”Yes how may I help you?”

Resenären: ”I would like to order a wake up call.”

Portiern: ”Yes how may I help you?”

Resenären: ”Well, I would like to order a wake up call.”

Portiern: ”…?”

Resenären: ”Wake up call? Wake up?”

Portiern: ”But, please, you are allready awake…!?!”

Men säg den som hade fixat det på kinesiska… 

Det är inte bara flowers and fruits dessa dagar. Tragedin efter skalvet bara växer.

Ingen av oss märkte skalvet. Alex och Lo satt i taxi i Peking. Linus i en skyskrapa och kollade powerpointpresentation. Skyskrapan utrymdes, utom Linus rum. Först en timme senare fick han höra vad som hänt.

Nu snackar alla om efterskalv. Vi satsade på att göra det alla borde göra i såna lägen: dödsföraktande åka upp i vrldens tredje högsta byggnad, Shanghais tv torn, för att kolla utsikten.

Ingen rygg är för smärtande för att inte lindras av en traditionell kinesisk massage.

Det kan man tro.

Fyratusen år av alternativ medicinalkonst som får muskeltänjande blekfisar i väst att likna storlabbade bagare torde vid det här laget garantera att 1.3 miljarder kinesiska ryggtavlor, vilken form och spänst de nu må ha från början, utgör planetens mest ombonade och välvårdade muskelmassa. Ty i Mittens rike angriper den allvarsamma kinesiska massören med en exakthet likt en smygande tiger varje ömmande punkt, muskel och sena med himmelskt välbefinnande hos patienten som följd.

Tacka fan för det.

Fyratusen års civilisation har nämligen misslyckats kapitalt på en annan vital punkt vad gäller fysiskt välbefinnande: att konstruera en säng med funktioner som överstiger ett ordinärt smidesstäd. Inte ens den mest asketiska gäst i detta vidsträckta rike kan annat än häpna över hur hårt dennes kinesiska bröder och systrar väljer att sova. Fast form är bara förnamnet.

Kinas eventuellt progressiva massagekonst framstår i ljuset av detta som mer av en nödvändighet för att efter en hård natts sömn kunna resa sig upp för att uträtta sitt dagliga värv än en lyxig bonus.

Undrar hur IKEA gjort för sina nyetableringar här. Åtminstone hotellen har den här sortens stensängar. Elakt, eftersom det första varje hotellgäst gör är att ta en rejäl dive ner i sängen.

Vi blev uppgraderade på flyget hit så vi hade en jävligt soft resa och det mesta har gått rätt smidigt. Men samtidigt är vardagen som filmen Lost in Translation gånger tio. Det är fan inte lätt att göra sig förstådd, eller förstå, när man inte kan kommunicera ETT SKIT. Bara att åka taxi de första dagarna var ett projekt, peka på karta funkar inte (för där står gatunamnen på engelska), eventuella övriga lingvistiska färdigheter leder ingen vart så det enda som återstår är den klassiska peka-le-tummen upp-taktiken. Men det är mer tummen upp än huvudskakningar hittills och det måste i sammanhanget betraktas som ett bra tecken...

Dock ska de ha en eloge kineserna. Nationen satsar så det ryker på engelska inför OS, Maos tog det han kallade stora steget, 2008 har de anglosaxiska sjumilastövlarna åkt på.

Taxichaufförer diregeras ner i skolbänken, skolbarn skiner som solar med sitt ”Welocome to Beijing!” och hotellpersonal spottar engelska fraser med glädje.

Men varför byter de plats på L och R? Clubsandwich beställs inte eftersom det blev crabsandwich och Rock-n-roll blir lock-n-loll.

Å andra sidan är inte vi helt rätt personer att gnälla. Vårt ordförråd består hittills av Ni-hao, som vi dessutom betonar så fel att det betyder "krossa fisk" istället för "morsning". 

Peking är kaotiskt. Som vanligt när man anländer till ett nytt ställe är det några saker som står ut:

1) Ja, Kineser harklar sig och spottar hela tiden. Och trots att myndigheterna de senaste åren drivit en hård kampanj för att få folk att sluta rapa i tid och otid är det fortfarande ett frekvent inslag i Pekings gatubild.

2) Ja, Kineser kör som vore de blinda. Det är fan omöjligt att fatta hur det kan finnas så mycket folk i Peking. De borde enligt fysikens lagar ha kört ihjäl sig vartenda en vid det här laget.

3) Ja, Kineser låter mycket. Biltutor, rop, barnskrik, ringklockor, mopedsignalhorn, högtalare, snabbmatsförsäljare, slagborrar, bilmotorer, lastbilar, grävmaskiner, gatuarbetarrop, bromsgnissel slåss om ljudvågorna och på toppen av det har vi en hög med megafonförsedda försäljare som försöker överrösta hela klabbet.

Det jobbas alltså mycket med ljud här. Alla pratar hela tiden och alla pratar högt. Råkar det vara så att man för ett ögonblick befinner sig i sin bil eller på sin trehjuliga cykel pratar man med signalhornet eller ringklockan, vilket är en nödvändighet i en stad där bilister, cyklister fotgängare och andra trafikanter endast är överens om en sak: rödljus är överskattade. Och alla skriker.

Det gör vi också nu, i kör: Ni-Hao!

Det är ingen lätt match att styra upp en blogg från det stora landet i Öster. Antingen luktar de backpackersvett (resedagboken) eller har obskyra länkar till typ allers förlag. Förutom att regimen blockat de allra flesta bloggtjänster som finns tillgängliga. Men. Nu kör vi!